Ironiskt nog hör jag ganska ofta den här tanken om ett pliktsamhälle som argument för varför lönerna och arbetsförhållanden inom välfärdsyrken inte ska förbättras - “vill man ha ett välfärdsyrke som karriär måste man brinna för yrket och inte vara ute efter egen vinning”. Ingen som säger så här faktiskt jobbar inom dessa yrken, och när du frågar varför blir det ursäkter om hur de inte kan utföra jobbet bra nog och de klarar inte en så stressande karriär. Det är någon annans plikt att ta stressen och den låga lönen och de dåliga arbetsförhållanden men inte jag.
Pliktsamhället fungerar endast om alla är pliktbunden, men i vårt samhälle finns det Eric CEO med mycket bättre tillgångar och livsmöjligheter än den tråkiga pliktbundna pöbeln. Vi ser det och tycker “varför ska jag genomlida ett svårt, pliktbundet liv medan han som strävar efter egen vinning får det bra? Jag vill också vara som honom, någon annan får göra min plikt.”
Det här vet makthavare bäst av allt. Man ser hur högljudda politikerna är om hur folk inom välfärdsyrken inte ska vara ute efter egen vinning, men de blir väldigt tysta när man ber dem att föregå med gott exempel som folkets tjänstemän och skära ned på sina politikerlöner.
Det har du ret i - og det er noget rod. Jeg er ikke sikker på, at forpligtende fællesskaber og pligtsamfund nødvendigvis hænger sammen.
Vi taler meget om at der mangler penge og hænder i det offentlige - men alt for lidt om, hvad vi bruger pengene på. Er arbejdsgangene effektive nok? Udfører det offentlige for mange ydelser? Er der rimelighed i de forventninger vi har til et skattebetalt system?
Jeg kender ikke svarene på alle spørgsmålene, men jeg synes alt for tit, at problemerne bliver kogt ind til manglende penge og manglende hænder 🙂
Ironiskt nog hör jag ganska ofta den här tanken om ett pliktsamhälle som argument för varför lönerna och arbetsförhållanden inom välfärdsyrken inte ska förbättras - “vill man ha ett välfärdsyrke som karriär måste man brinna för yrket och inte vara ute efter egen vinning”. Ingen som säger så här faktiskt jobbar inom dessa yrken, och när du frågar varför blir det ursäkter om hur de inte kan utföra jobbet bra nog och de klarar inte en så stressande karriär. Det är någon annans plikt att ta stressen och den låga lönen och de dåliga arbetsförhållanden men inte jag.
Pliktsamhället fungerar endast om alla är pliktbunden, men i vårt samhälle finns det Eric CEO med mycket bättre tillgångar och livsmöjligheter än den tråkiga pliktbundna pöbeln. Vi ser det och tycker “varför ska jag genomlida ett svårt, pliktbundet liv medan han som strävar efter egen vinning får det bra? Jag vill också vara som honom, någon annan får göra min plikt.”
Det här vet makthavare bäst av allt. Man ser hur högljudda politikerna är om hur folk inom välfärdsyrken inte ska vara ute efter egen vinning, men de blir väldigt tysta när man ber dem att föregå med gott exempel som folkets tjänstemän och skära ned på sina politikerlöner.
Det har du ret i - og det er noget rod. Jeg er ikke sikker på, at forpligtende fællesskaber og pligtsamfund nødvendigvis hænger sammen.
Vi taler meget om at der mangler penge og hænder i det offentlige - men alt for lidt om, hvad vi bruger pengene på. Er arbejdsgangene effektive nok? Udfører det offentlige for mange ydelser? Er der rimelighed i de forventninger vi har til et skattebetalt system?
Jeg kender ikke svarene på alle spørgsmålene, men jeg synes alt for tit, at problemerne bliver kogt ind til manglende penge og manglende hænder 🙂